Mose bloggar om Spionaffären som inte funkade

Nu vänder vi blad och kliver in i en ny bok, 5 Mosebok.

Boken skiljer sig från de övriga.
Orden kommer nu från Mose, som summerar och skriver ner sin otroliga erfarenhet för oss.
Vilket gör det intressant. Nu har händelserna haft en process genom en människas perspektiv, förstånd och synsätt.

Hade han levt idag, hade det blivit en populär och välläst blogg.
Och se hur han inleder den på ett mycket intressant och viktigt sätt!!!


Vad ville Mose förmedla innan han gick vidare…

Tankar från 5 Mos 1:1-3:22 (Devarim-Orden)

Josua satte sig ner framför Mose, som hade gått iväg för att sitta lite i lugn och ro.

Det gnager i dig, eller hur, sa han till den gamle.
Mmmm, svarade han och ritade med en pinne i sanden.
Han tittade upp och log.
Det är nära nu. Ni skall få gå in i Landet och jag känner att jag vill lämna över ett litet ord på vägen. Men vart börjar jag?
Ja, det har ju hänt så mycket, fyllde Josua i.

Josua såg Moses ögon. Det lyste nästan vånda i dem. Han visste att den gamle läraren, vännen och ledaren skulle lämna dem när som helst. Det var nog bara veckor kvar. Han ryste till när han tänkte på det.
Han försökte sätta sig själv i hans situation. Vad skulle han själv säga som de sista orden, om han visste att det var sista möjligheten…

Mose reste sig och vankade av och an, som Dr Baltazar… Plötsligt stannade han upp.
Kommer du ihåg när Sävhavet delade sig? Eller när min bror Aron gjorde kalven?
Jodå. Jag kommer ihåg, men många av oss var ju inte ens med.
-Precis. Det är det som är det viktiga. Det är det som är poängen. Varför… eller hur kommer det sig att det blev så, att de inte är med när Landet intas?
Han fortsatte:
Jag skall teckna ner detta och hålla mitt sista tal för församlinen, innan ni går över Jordan. Och du, Josua, skall leda dem.

Frågorna?

Mose inleder nu faktiskt med något av en tillrättavisning:

Detta är de ord som Mose talade till hela Israel på andra sidan Jordan, i öknen, på hedmarken mitt emot Suf mellan Paran och Tofel, Laban, Haserot och Di-Sahab, elva dagsresor från Horeb(Sinai berg), när man tar den väg som går över Seirs bergsbygd till Kadesh-Barnea. I det fyrtionde året, på första dagen i elfte månaden, talade Mose till Israels barn, alldeles så som HERREN hade befallt honom att tala till dem.(5 Mos 1:1-3)

Redan från början ser vi hur Mose markerar att resan från Sinai berg skulle ta 11 dagar. Ironin pekar nu på att det istället tagit 40 år…

En fråga som då bör komma upp är:
Hur kommer det sig att det istället tog så lång tid? Vad gick fel?

Han fortsätter sen:

På andra sidan Jordan i Moabs land började Mose denna undervisning. Han sade:
HERREN, vår Gud, talade till oss vid Horeb och sade: ”Länge nog har ni uppehållit er vid detta berg. (5 Mos 1:5-6)

Hmmmm…. ”Länge nog”
Frågan vi nu bör stanna upp och ställa är:
Hur länge var de där?
Någon som vet?
-Precis, drygt ett år.
Men, hur länge var det tänkt att de då skulle vara där?
Kanske i tre dagar, för att hålla Gudstjänst??? Det var budskapet som gavs till Farao…

Ok detta måste ju leda till ytterligare en viktig fråga.
Vad var det då som gick fel?

Han fortsätter sen:

Bryt nu upp och bege er till amoreernas bergsbygd och till alla deras grannfolk på Hedmarken, i Bergsbygden och i Låglandet, i Negev och i Kustlandet vid havet till kananeernas land och till Libanon, ända till den stora floden, floden Eufrat. Se, jag har lagt landet framför er. Gå nu och inta det land som HERREN med ed har lovat era fäder Abraham, Isak och Jakob att ge åt dem och deras efterkommande efter dem.” Jag sade till er på den tiden: ”Jag kan inte ensam bära er. HERREN, er Gud, har förökat er, och se, i dag är ni lika talrika som stjärnorna på himlen. (5 Mos 1:7-10)

Fråga igen:
När var ”på den tiden”?

Direkt därefter berättar han om händelsen med ”spejarna” och vad som hände då…
Ni som studerat händelsen vet att ”spejarnas” synd, var just att de agerade som ”spejare” istället för att helt enkelt ”turnera/turista” landet för att se hur gott det var.

Syftet med resan upp till Israel var att ”Bli kär i landet, som är ämnat för Guds Folk”… i enlighet med Herrens förbund med Abraham.
Likte en date med din framtida äkta hälft… bildligt talat. Förbundet kopplar församlingen till bland annat landet.
Mer om det här och här, för den som vill.

Summa sumarum var i alla fall att man inte litade eller trodde på löftet som Herren gett dem… Det är ju grunden till att Gud ser oss som rättfärdiga.

Abraham såg upp på stjärnorna och litade på Herrens löfte, vilket tillräknades honom rättfärdigheten…

Man litade nu INTE med Gud i uppfyllelsen av löftet…

Passion?

Mitt i allt detta så trycker nu Mose på nyckelfrågan…

De tog med sig av landets frukt och förde det ner till oss och lämnade sin rapport till oss och sade: ”Det är ett gott land som HERREN, vår Gud, ger oss.” Men ni ville inte dra dit upp utan trotsade HERRENS, er Guds, befallning. Ni knotade i era tält [efter att ha gått på ”spionernas” fula PR-kampanj] och sade…(5 Mos 1:25-26-27)

När det står: Ni ville inte dra dit upp, så står det på Hebreiskan: Velo avitem la’alot… Ordet avitem kommer från önskan/åtrå/längtan.
En möjlig översättning, enligt kunniga, skulle då faktiskt kunna bli:
Ni hade inte längtan/passionen/lusten att….

Varför  börjar Mose med denna inledning, när han skulle kunna börja med alla segertåg och feel good berättelser…?
Hans erfarenhet leder honom till vikten av att församlingen har rätt längan, rätt passion och rätt åtrå i Guds förbundslöften givna till fäderna.

Kaleb och Josua, som berättelsen tydligt visar, såg att det goda från Landet och vittnesbördet från löfteslandet var var gott och tillräckligt att lita på. Frukten vilken de pekade på som visade detta var vinrankan som hängde på trät mellan två personer… (Mer här!)

Svaren!

Så,

  • Vad var det som gick fel?
    Församlingen hade fel passion.
    Församlingen levde inte i det som Herren utlovat. De fokuserade på lögnerna och ville hellre ha ett relevant liv tillbaka i slaveriet/världen.
  • När var ”Länge nog… på den tiden”?
    Det var när folket var vid Sinai och lämnade.
    Det var då Mose inte ”klarade bära er ensam”. (4 Mos 10-11)

    Intressant är att samma ord för passion/längtan används även där, kopplat till folkets grinande i tält… (precis som i berättelsen om spejarna)
    Församlingen lämnade  platsen Sinai berg och i ”lustan/passion/åtrå” direkt började man knota och klaga över mat etc.
    Deras längtan och passion var inte efter Herrens Helighet… utan enbart i begär efter något matriellt…

Spionaffären funkade inte

Kan det vara så att det viktigaste Mose ville förmedla, innan han började med resten av sin bloggpost, var varningen att stryka under hur betydelsefullt det är för vår vandring med Herren att ha vår inre passion i löftena och förbunden han slöt med vår fader Abraham??!?
Varför?
Så vi inte går på alla PR-kampanjer som har med tillägg och ett relevant liv i världen att göra…

Vart ligger din passion?
Innehåller den enbart materiellt från den här världens erbjudanden som får dig att knota vid ditt tält?
Eller ser du möjligheten och förmånen att få vara inympad som ett Abrahams barn i Herrens församling genom samma tillit och tro som han hade?

Ha en underbar och fridful helg, och kom ihåg: Abrahams Tillit/Tro räcker gott i Guds ögon!

2 svar to “Mose bloggar om Spionaffären som inte funkade”

  1. Jörgen Says:

    Tack för undervisningen Fredrik, det är alltid så uppfriskande att få läsa först och främst din undervisning men även dina poster som tar upp det som händer JUST NU i mellanöstern.

    Stort TACK

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: