Äntligen Ulf!!!

Tack Ulf för att du äntligen kom ut.
Skönt!
Tänk alla som gjort sig lustig över en, alla påhopp och allt raljerande man fått ta genom åren från släkt och vänner på Livets ord.

Bara för man råkat säga det man sett…

Människan, en livgivande lort

En gång i det himmelska innan tiden ens fanns.
-Hallå gänget, det är Gud här. Jo, jag tänkte nu vi skulle skapa lite saker. En jord med natur och olika varelser på. En av dem tänkte jag göra till vår avbild. Är ni med på det?
Änglarna tittade på varandra och svarade:
-Det låter kanon.
-Är ni säkra på det. Ni kommer få en hel del med dem att göra. Ni kommer få lyda dem och till och med då och då släcka deras liv på min begäran.
De tittade på varandra en gång till och svarade igen:
-Vi är med, hela vägen.
-Ok, fantastiskt.

Fantastiskt geggigt

Adam fick det fina uppdraget att namnge djuren. Men själv fick han och hustrun, människan, namnet Adam.
Namn betyder ju saker, mer än vad man kanske tänker på i vårt språk.
Exempelvis hund heter kelev, på Hebreiska. Det består av två ord ”ke” och ”lev” som bildar orden ”med hjärta”. Många anser att hunden är människans bästa vän och relationen är med ett stort hjärta till sin matte/husse.

Men ordet för människa är Adam, som kommer från adamah betyder jord/lera/damm/stoft.
Man skulle kanske tycka att skapelsen som skapades i Guds avbildkunde fått något ”bättre” namn än den många gånger ”geggiga sörjan” som ligger på marken och ofta anses smutsa ner… eller?

Och HERREN Gud formade människan[adam] av stoft från jorden[adamah] och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan[adam] en levande varelse. (1 Mos 2:7)

Eller, om man tittar på det för vad det är, så vet vi att jorden är den substans som är bland det mest livgivande av allt. Från jorden växer de mest fantastiska träd, blommor och växter fram.
En slutsats kan ju då vara att Guds syn på människan är att det är någon som fått fri vilja att ha en växande relation med.

När mannen var skapad så såg Gud att han inte mådde bra av att vara ensam så han fick en kvinna. Det var när mannen somnat in som kvinnan fick liv.

Det var först då människan, Adam, var fullkomligt skapad. Dessutom blev de kapabla att fysiskt vara livgivande, en av de många karaktärerna som är gör henne till Guds avbild.

Och Gud skapade människan[adam] till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man[zakar, maskulint/manligt] och kvinna[nĕqebah, femenint/kvinligt] skapade han dem. (1 Mos 1:27)

En fantastisk livgivande jord.
Människan skall växa, utvecklas och skapa liv..

Gud välsignade dem och sade: ”Var fruktsamma och föröka er…” (1 Mos 1:22)

…både fysiskt och andligt!

Noa och Mose

Men människan lyckades inte och inte långt efter Adam och Eva fått lämna den ljuvliga trädgården, Eden, blev Gud så arg att han sökte upp den ende rättfärdige mannen, Noa. Han som fick bygga en ark, tevah, på Hebreiska.

-Hejsan Noa. Det är så här att jag har tröttnat och tänker nu utplåna mänskligheten.
Noa kliade sig lite i huvudet och kom med en fråga:
-Jo, Gud, hur blir det med mig och min familj då? Har du någon plan för oss?
Gud suckade lite och såg med nåd på honom.
-Ja, du skall bygga en stor båt och bli räddad.
Efter 120 år så kom regnet och båten stod klar. Noa med familj hoppade in tillsammans med alla djuren. När vattnet sedan sjönk undan och de åter var ute på marken bad han och offrade han till Gud, varpå Gud svarade:
-Här ser ni regnbågen. Det är ett tecken att jag aldrig kommer göra lika dant igen mot människan.

Det var då, här och nu Noa insåg och ställde sig frågan: Varför gjorde jag inte detta innan? Gud hör ju bön? Varför bad jag inte för folket innan? Nu förstår jag Guds suck…

Noa hade inte på 120 år fått en enda själ att vända om. Hur kommer det sig?
”Hej Noa, vad är det du bygger?”
”En stor båt.”
”Va, varför det?”
”Du förstår, Gud är arg!”….

Något som är mycket intressant är att det dyker upp en annan person som har en stark koppling till en ark, tevah, som räddar honom.
Det var en liten gosse som föddes in i ett ont samhälle. Hans mor lade honom i en ark, tevah, och de stora vattnen förde honom in i en kungs palats där prinsessan tog sig an honom. Hon lyfte upp honom och gav honom namnet Moses.

Men när hon inte kunde gömma honom längre, tog hon en korg [tevah] av papyrus och strök på jordbeck och tjära, lade barnet i korgen och satte den i vassen vid Nilens strand.  Hon gav honom namnet Mose[משה], ”för ur vattnet har jag dragit upp[משה] honom”, sade hon.
 (2 Mos 2:3-4, 10)

När Gud åter blivit arg, på Israel den här gången, ser vi hur Mose ställer sig mellan folket och Herren och ger sitt liv så att de kan ha liv:

Nästa dag sade Mose till folket: ”Ni har begått en stor synd. Jag skall nu stiga upp till HERREN. Kanske jag kan bringa försoning för er synd.” Mose gick tillbaka till HERREN och sade: ”O, detta folk har begått en stor synd. De har gjort sig en gud av guld. Men förlåt dem nu deras synd. Om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i.” (2 Mos 32:30-32)

Detta blir mitt sista inlägg på bloggen, då jag tänkt anta nya utmaningar.
Kom ihåg, även om du anses som smuts av din omgivning, så ser Gud oändligt växande potential i dig.
Kom även ihåg att ur jorden kommer växter i alla färger och frukter i olika smaker. Gud gjorde dig unik till den han ville att du skulle vara.
Dessutom, det finns en som somnat in för att du skulle få liv, en som ställt sig mellan dig och Gud för dina snedsteg! Glöm inte det…

Använd din frukt och dina vackra färger till att vara ett vittne och en avbild åt den som skapat dig, så andra kan få liv.

…och hon fick sparken

För inte så länge sen så höjde hon rösten och uppmanade att alla sionistiska judar skulle jagas ut ur USA.

Sen tog det 45 sekunder hos sin arbetsgivare för att få sparken.

Inte nog med det. Hon utvecklar sitt resonemant och hävdar: ”att vara jude är lika med att vara komunist!”

Hmmm, undra vad Lars Ohly tycker om det påståendet…

Oh Jerusalem….

…om jag glömmer dig…

Om jag glömmer dig, Jerusalem, må min högra hand glömma…
Min tunga må fastna i gommen om jag inte tänker på dig, 
om jag inte låter Jerusalem vara min högsta glädje.

Dansen in i nästa liv

En fråga som de flesta ställer sig någon gång i livet är:
Vad händer när jag dör?
Finns det liv efter detta på jorden?

Välkommen att delta i dansen in i evigheten…

Skriften ger oss bilden att vara en karta som tar oss från vår tillvaro här och guidar oss på vår andring från en plats till en annan.
Det är som vi färdas på en bro.
Tänk dig att du är på väg till Öland så när du väl är i rätt fil är det ju ingen som stannar bilen och smäller upp förtältet till sin husvagn där. Då har man ju definitivt läst fel kartbok.

Men hur vet jag att bron leder till Öland?
Jo, det är ju bara att knappa in Öland på Hitta.se under färdbeskrivning, så ser vi det.
Men knappar vi in Det Utlovade Landet, Himlen, eller Himmelriket så har vi ingen lycka i den sökningen.

Precis som allt annat så handlar det om förtröstan, tillit och tro på Guds löften.
Ett exempel att förstå konceptet kan vara:

En forskare lyckades med det otroliga att skapa kontakt med ett spädbarn i en mammas mage. Han låg där och fick mat rakt in i magen genom navelsträngen och allt var mörkt, varmt och skönt. Ett problemfritt liv. Något begränsat dock från vårt perepektiv.
Genom tankeöverföringar kunde nu forskaren kommunicera med den lille krabaten.
Han berättade att han pratar med honom från en annan värld. En värld utanför magen. 
En värld där man pratar med munnen. Äter med fingrarna.
-Du är inte klok, svarar bebisen
Forskaren fortsätter:
-Jo det är sant. Vi äter köttbitar med tänder.
-Tänder?
-Ja, det är vita hårda saker som kommer växa ut i din gom.
-Nä, nu får du ge dig. Sådant där kan man inte tro på.

Plötsligt en dag så fick mamman verkar och det började trycka på för bebisen och den började få panik. Mamman började skrika och bebisen tänkte att nu är det slut. Det var inget mer än detta. 

Efter en liten stund blev allt ljust och han fick sin första pust med syre i lungorna. 
-Men, men, tänkte han. 
Han såg hur sköterskan pratade med mamman och en annan som hette pappa drack ett glas vatten…
-Det var sant… det är som den där forskaren sa.

Bebisen växte och sen kom han i kontakt med en annan man som en dag började berätta för honom om att det finns ett liv utanför denna planet.
-Skaparen har berättat om det. Där går man på gator av guld och man kan inte dö där. Det finns ingen sorg ingen smärta….

Detta löfte om vårt nästa liv finns i Bibeln.
Ordet gavs till oss på Pingsten vid Sinai berg. Varför dansar man inte, firar man inte då?
Nu efter att ha firat Tabernaklets högtid, där man firar och ser fram emot hur Guds Ord tar sin boning bland människan, illustrerat som en bröllopsfest i Skriften, ägnar man en dag i nästan glädjeextas för att tacka Skaparen för Ord och löftet om det kommande eviga livet.
För att illustrera detta så tar de, Guds folk, och dansar och dansar och dansar och dansar med Skriften i sina armar.

En bild på hur Bruden, församlingen, kommer dansa med sin brudgum, Messias-det Levande Ordet, in i det nya livet som ges när de två förenas… 

Ett hopp, en tröst, ett löfte att stå på i denna många gånger besvärliga resa på bron över till andra sidan… där vi skall möta de som kommit dit före oss…

Odells turné avslöjad

Haha…
Antagligen blev Mats Odell (Kd) trött på den mediaskuggan han fått när han han reser runt  och utmanar Hägglund.

Han verkar hur som helst ha slagit på stora trumman och Hübinette har kommit honom på spåren:

🙂

Gilad i en Psalm

Det pratas mycket om soldaten Gilad Shalit just nu. Kanske inte i svensk media…men…

Nyligen hörde jag en man säga:
”Hur bedömer man en Gudsman? -Jo, på jur han uppoffrar sig för de sina…”
Israel har åter gjort det ologiska i omvärldens ögon genom fångutväxlingen.
Men i Israel har nationen offrat sin säkerhet genom att man släppt hundratals terrorister, som inte var sena att uppmuntra till ökad kraft i sin vapenkamp mot just Israel.

En annan intressant aspekt är att han just släpptes den sjätte dagen i Högtiden Sukkot, Lövhyddohögtiden. Det är den dagen man profetskt och symboliskt välkomnar Josef, (som blev offrad till fiendeland), till sin hydda inom judendomen.
Dessutom är det än mer intressant att det skedde på den tredje veckodagen.
Han som blev offrad återkom på den tredje dagen.

En ytterligare facinerande sak som jag fick höra från vänner i Israel är att Gilad och Sukkot står tillsammans i en psalm.
Se på den inringade på bilden.

Det är från Psalm 60 som förklarar att Herren utmäter Sukkot och deklarerar Gilad till sin.
Vad som är lite extra festligt är att denna Psalm läses i en särskilt utvald ordning och dag (den tredje, en av inringningarna), på en så kallad ”mellandag”. I år utföll den på tisdagen.

Haggaj har plockat upp en koppling mellan Gilad och Josef.

Han knackar på med dagg i håret

Har Lövhyddohögtiden/Tabernaklets högtid något lära oss idag?
Vi såg här hur det har med framtiden att göra.
Vi såg en möjlig återkoppling från dåtiden här.

Men idag då?
Här är en tanke: Johannes skriver en mäktig inledning när han skildrar sina erfarenheter med Jesus.
Han ger sig på att undervisa om Tabernaklet och om hur Ordet blivit kött.

Ordet för ord i den grekiska texten är logos.
Ett av de användningsområden som logos erbjuder är när man undervisar/instruerar/lär ut något.
Exempel: Teologi. Psykologi. Biologi. Teknologi… osv.
Det finns olika ord för ”ord” på Hebreiska. Motsvarigheten till ordet med nyansen undervisning/instruktion är Torah, som är namnet på de fem  första böckerna i Bibeln med Guds undervisning.

Johannes förklarar alltså att Ordet/Logos/Torah blir kött.
Ordet för ”kött” på Hebreiska är בְּשַׂר besar och betyder även ”goda nyheter”, det vi översätter till evangelium.

Alltså får vi veta av Johannes att Torah har visat och uppenbarat evangelium genom Jesus.

Har du gensvarat när han knackat på?

Gud har alltid velat ha en boningsplats bland oss människor, varpå Han gav instruktionen att bygga ett Tabernakel som så småningom skulle bli ett Tempel.

Men omkring år 70 i vår tideräkning rev Romarna Templet och har inte sett sin dag sedan dess.

Kung Salomo, som var den som byggde Templet, skrev en gång en bok som heter Höga Visan.
Kortfattat handlar det om en lidelsefull kärleksförklaring mellan en brud och en brudgum. Ytterst pekar det på Guds Församling och Messias.
En vers lyder:

Jag sover, men mitt hjärta är vaket. Hör, min vän klappar på.
Han säger: Öppna för mig, du min syster, min älskade, min duva, du min fullkomliga. Mitt huvud är fullt av dagg, mina lockar av nattens droppar…(Höga Visan 5:2)

Här ser vi hur brudgummen knackar på under mörka tider hos bruden och ber att få komma in. Och han har dagg i håret!!!

En annan författare och Bibelsprängd förkunnare konstaterar just att Församlingen idag utgör Guds Tempel:

Vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er?(1 Kor 3:16)

Vi såg hur Johannes vittnar att Guds Ord, Messias, har kommit för att Tabernakla bland oss människor. Men idagsläget existerar ingen Tempelbyggnad att sätta sig i… varpå Han är hemlös och sover utomhus och har dagg i håret.
Men, det slutar inte där… Han söker med ljus och lykta efter hjärtan att få flytta in i…

Har du gensvarat när han knackat på ditt hjärta?

Kd möte i Göteborg

Kd:s Göran Hägglund fortsätter skapa udda rubriker.
Men när tre omtalade utmanare till Hägglund mötte väljare Göteborg i ett öppet möte, är det tyst i media.

En av besökarna i mötet Andrès Chachòn skriver här på isaskar en kommentar:

Vi var ett 70-tal partimedlemmar och intresserade som på inbjudan av vår välkände riksdagsledamot Annelie Enochsson kom till ”Adam`s Cafe” på Frölunda Torg under söndag eftermiddag.

Veckans feel good story

Välkommen hem till din familj, Gilad Shalit!

Ibland…

Ibland står någon bara helt enkelt i vägen…

😀

Wall Street representant i TV: Judarna skall jagas ut ur landet

Det är oroligheter med olika uttryck som Wall Street demonstrationerna, mot de rika, för med sig… och någon enstaka ”festlig”.

Den kanske mest humoristiska är hur mångmiljonären Michael Moore lägger sig i och stöttar kampen ”mot de rika svinen”.

Sen har vi de som tycker sig ha rätt att förstöra egendom, kanske för de själva inte har råd med sådant…

Men det mest tragiska är rösterna som är rent hatiska mot…  da evil jooos!

”Sionistiska judar skall jagas ut ur landet”... inte konstigt nazistpartiet öppet talar om och uppmuntrar sitt stöd till demonstrationerna…

What is really MISSING — is the “MOVEMENT” from these popular protests — its time to pull WN heads out of their collective ass’s, and JOIN IN the attack on Judeo-Capitalism. What do you suggest? That WN Working Class White people DEFEND the Judeo-Capitalists? IF the “movement” wasn’t so PATHETIC it would be OUT THERE — LEADING these protests! The fact that its these “lefties” as you call them, who are picking up the ball and running with it — only shows how much more in tune THEY are with the fed up masses of White Workers, than the fossilized, reactionary “right-wing”.WHO holds the WEALTH and POWER in this country — the JUDEO-CAPITALISTS. WHO is therefore the #1 ENEMY who makes all this filth happen — the JUDEO-CAPITALISTS. WHO therefore do WN need to FIGHT? My heart is right there with these people, perhaps someday the “movement” will SHOW the same COURAGE and DEDICATION that these people OUT THERE FIGHTING are SHOWING!

Yikes!

Mer antisemitism i och med ”Occupy Wall Street” här.

 

Miraklet i Betlehem under Lövhyddohögtiden

En av de många djup Lövhyddohögtiden uppenbarar är tanken om Israels frälsares ankomst till jorden. Då inte bara som framtida Kung David och Regent… utan även som Profet likt Josef och Guds Lamm.
Därav de två titlarna på Messias: Davids son och Josefs son.

Här är ett kapitel ur serien ”När ängeln kom” som pekar på kopplingen till Messias och Lövhyddohögtiden. Det är kapitel tre som berör Maria och Josefs resa till Betlehem.
(Namnen har givits sitt Hebreiska ursrpung på grund av de många ”ordlekar” de många gånger spelar i sitt originalursrpung…)

En julkrubba Sukka i vildmarken…

Sommaren kom och gick.
Miriam blev allt större samtidigt som de började planera sin årliga resa till Jerusalem. Snart var det ju den stora festligheten som toppade bådas favorithändelse varje år. Sukkot, Lövhyddohögtiden.
Dessutom skulle de göra ett extra stopp i Betlehem i år.
Anledningen var att Ceasar Augustus hade nämligen, nu i sitt 25 regeringsår, bestämt sig för att hela det Romerska imperiet skulle registreras och skattskrivas.

Att det skulle ske efter skörden och innan vintern tyckte Joef var ett klokt beslut.
Det var nog besvärligt som det var med att resa med sin Miriam… med tanke mage och allt. Faktum var att han redan i våras hade insett att när Elisabeth och Sakarias hade fått Yochanan i påskas, att sex månader senare när det var deras tur, så var man med största sannolikhet mitt uppe i festligheterna i Jerusalem.
Men, konstigt nog kände han ändå ingen oro.

Ceasar Augustus

Alla, nästan märkliga, omständigheter kring denne deras snart nyfödde son, var allt för mäktigta…
Det blir nästan svårare för Josef att smälta nu såhär snart impå. Gång på gång tänker han på drömmen han hade på bordet i sin verkstad. Särskilt orden att ”…allt skall ske för det skall bli uppfyllt som Herren sagt genom profeten”.
Bebisen i Miriams mage var alltså något som hade med Herrens profeter i tidigare släkten att göra. Även om hans tankar skenade iväg, så vågade han inte tänka dem färdigt.

Kvällen innan de skulle ge sig av mot Jerusalem och Betlehem, pratade Miriam och Josef om resan… och det som verkar bli det oundvikliga…
”Du älskling”, sa han och tog Miriams hand. ”Tänker du som jag? Du vet… Betlehem?”
Miriams ögon vattenfylldes. Hon blickade upp i taket för att hålla lyckotårarna tillbaka. Sedan tittade hon rakt in i sin älskades, Joespfs, mörka näthinnor.
En tår av lycka gjorde sig ändå fri och rann ner för hennes kind.
”Ja, tänk… tänk… att vi kan få vara med om detta,” sa hon medan hon torkade ögonen. ”Tänk att Miriam fick vara med och ta hand om Mose, Israels folks frälsare… Får, får jag vara med om att ta hand om vår Yeshua(1)?”
Frågan liksom stannade i rummet och nästan hängde påtagligt i luften. Hon började gråta och Joseph gick fram och höll om henne.
”Tänk om han kommer att födas i Betlehem,(2) brödets stad”, fortsatte hon.
Joseph stod tyst och höll om henne. Han kunde inte heller hålla tårarna borta. Han kände hur barnet sparkade. Det var som om den lille ofödde pojken ville vara med i denna, för dem, stora stunden.
Han tänkte på storheten i profetens ord, att han skulle få auktoriteten(3) Emmanuel, Gud med oss. Skulle han nu födas i samband med denna tabernaklets högtid? Bara tanken hissnade för honom.
”Tänk bara på Jesajas ord, om barnet som skall bli Israel givet. Han som skall bära alla titlarna: Under, Rådgivare, Mäktig, Elohim, Evig, Fader, Fridsfuste…” Han pausade trotts sin iver, innan han fortsatte. ” Allt detta över Davids kungarike… är det, är det han… Miriam?”
”Det är ju titlar som många har haft i Israel innan honom… men jag tror att han som skall återupprätta Israel kommer bära alla dessa profetiska titlar och bilder i sig. I sin person. Jag tror han kommer vara som om Guds Ord i levande form. Som om Ordet uppfylls och levs ut bokstavligt genom honom.”

Hon tänkte på det som hon spontant utbrustit hemma hos Elisabeth… hur det blev så påtagligt när hon utropat: ”Min själ prisar Herren och min ande gläder sig i Elohim, min Frälsare…”
Det blev så dubbelbottnat på något sätt, nu när hon stod där. Skall han bli både sin egen personlige frälsare, samt hela Israel och mänsklighetens…?

”Ack att vi enkla syndiga människor funnit sådan nåd”, sa hon när hon gick för att avsluta det sista inför morgondagens långa resa.

Vädret var så där underbart. Klarblå himmel och inte allt för varmt, när de anslöt på leden som vätte upp mot Jerusalem denna höstmorgon. Tusentals människor var på väg för att fira denna glädjens Högtid och stämningen var på topp. Folk sjöng, prisade Gud och var glada. Det var verkligen Glädjens Högtid, Nationernas Högtid…
Josef ville ropa högt och ära Honom, Gud, för att berätta för alla vad som skulle ske.
Men han andades in djupt och stämde dansande in i sången med sällskapet som gick framför dem istället.

Under Sukkot, Lövhyddohögtiden, är det full fart uppe i Jerusalem

Resan gick långsamt och de fick stanna ofta för att Miriam behövde vila. När de väl kom till Betlehem var det redan mörkt. Alla hade redan anlänt och naturligtvis var det redan fullt på värdshusen.
En vänlig själ upplät dock sin Sukka(4) han hade låtit bygga på sin mark.
Miriam hade den sista biten känt hur det krämpade och Josef hade försökt tala lugnt till henne… så gott han nu kunde… Han var nämligen inte så lugn själv…

Nu, äntligen framme och väl inne under tak ropade hon på Joseph, som just gått ut för att hämta packningen. Han rusade in och fick nu vara med om den största stunden i sitt liv. Nu skulle han födas… detta märkliga barn som himlarnas sändebud så ivrigt engagerat sig i.
Där, i Sukkan, såg han världen för första gången. Detta lilla gossebarn som blivit till genom ett mirakel.
Josef skyndade sig till packningen och plockade fram tygtrasorna de tagit med sig och skulle användas till ljusstaken uppe i Jerusalem, under högtiden.
De lindade in det lilla gossebarnet med dem, samtidigt som de båda prisade Gud av lycka och tackade Herren för att allt gått bra.

I samma stund, ute på fälten kring Betlehem, satt traktens herdar och pratade om hur de snart skulle bli för kallt för att ligga ute med flocken. Om bara några veckor kom vintern och säsongen var över.
”Ja, än så länge går det bra”, sa en av dem och kastade in en pinne till i elden. ”Men bara om si så där…”
Han blev abrupt avbruten.
Plötsligt sken marken upp runt omkring dem. En märklig man kom fram och började prata. Skräckslagna, liggande på marken stirrade de upp och hörde honom säga: ”Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren. Och detta är tecknet: Ni skall finna ett nyfött barn som är lindat i tygstycken och ligger i en Sukka”.

Som på ett ögonblick fylldes skyn med änglar som sjöng för fulla halsar:
”Ära vare Gud i höjden och shalom på jorden, till människor hans välbehag.”

Budskapet kom till de enkla herdarna först

Herden som blivit avbruten reste sig och tog täten. De andra rusade i full fart efter honom in mot Betlehem och fann Miriam, Joseph och den lille nyfödde bebisen, precis som himmelen nyss deklarerat.

Miriam satt och försökte samla sina tankar.
Hon kunde inte släppa berättelsen som Mose förmedlat, när fadern Isak kallade hem sin son Jakob till landet. Det första han gjorde var att ordna en sukka åt sin flock, och hur platsen för denna händelse fick namnet Sukkot.
Hon vände sig till Josef och sa:
”Tänk att nu när vår Fader på ett förunderligt sätt sänder sin son till landet i samband med sukkot, lövhyddohögtiden, så sitter vi nu här i en sukka. Jag menar…”
Mer han hon inte säga förrän de hörde ljudet av springande fötter kom allt närmare. Sen hörde de någon ropa:
”Där, titta! Här borta måste det vara.”
Josef och Miriam tittade skrämt på varandra, undrande vad som stod på, medan rösten ropade i öppningen:
”Frid. Det är inte så att det finns ett nyfött barn här inne?”
De vågade inte andas. Vem är det som kommer och hur kunde de veta att de hade ett nyfött barn.
”Var inte rädda”, sa de och tittade in. ”Ett himmelskt sändebud kom till oss och berättade att vi skulle finna Frälsaren här någonstans…”

I ett par timmar satt sen herdarna och trängdes samtidigt som de lyssnade till berättelsen om hur det hela började när Gabriel hade kommit till henne underLjuset högtid och hur hon genom ett mirakel blivit havande och burit han som skulle bli Världens Ljus.
Hur han nu, i brödets stad, Betlehem, kommit till världen.
Hur han som uppfyller Guds Ord, blivit kött och tagit sin boning bland oss under Tabernaklets Högtid (6).

Joseph fyllde i och konstaterade tacksamt hur Herren är trogen detaljerna i sitt Ord, för att vi skall kunna identifiera när Han gör något, så vi kan leva i Ande och Sanning.

-Fredrik

—-

1) Yeshua -Betydelsen av Jesus Hebreiska namn bygger på betydelse frälsare på Hebreiska
2) Betlehem -En ihopsättning av två ord: Beit -hus och Lechem -Bröd Beitlechem
3) Namn på Hebreiska, Shem, betyder även auktoritet.
4) Sukka -Tabernakel, tält, stall eller koja på Hebreiska. Ordet som används för krubba, phatn’e, används även för ”stall” (Luk 13:15) eller Sukka där man har sin boskap (1 Mos 33:17). Än idag byggs Sukkor i Israel som man bor i under
Lövhyddohögtiden/Sukkot.

En klassisk julkrubba/sukka

5) Tabernakla -Ta sin boning bland…

Nice try!

Gäsp!

Helheten

En from man fick en tillfällig knäpp och gick ut för att plocka bort några meter tågräls som gick förbi platsen där han bodde.
En av hans stackars grannar kom förbi. Hysteriskt började han ropa på sin granne: ”Vad gör du, är du inte klok? Inser du inte vilken katastrof det kan bli?”
Varpå den förvirrade mannen svarade: ”Äh, lugna ner dig. Det finns ju flera hundra mil räls. Vad gör det om jag tar bort en liten liten bit?”

Just nu firas den sjunde och sista av de sju Högtider som Herren gett sin församling att hålla koll på.
Den heter Sukkot, eller Tabernakelhögtiden elelr Lövhyddohögtiden på ren svenska, och pågår i sju dagar för att sen avslutas med den åttånde dagen.

Det finns många djup och många kopplingar till Messias i denna glädjen och ljusets fest.
En av de är det oerhörda, ojämförliga och enorma hopp vi har att se fram emot, om hur Messias skall komma och ta sin boning bland osshär på jorden och i tusen härliga år regera från tronen i sin heliga stad Jerusalem i tusen år, för att sen ta med oss in i den nya begynnelsen… evigheten.

Gud är härlig… att han lagt ner sina löften och sin hela plan i Högtider som han ber oss fira… för att årligen ge oss helheten och påminnelsen så vi inte glömmer.

Hoppas du är en av de tusen och åter tusentals som världen över återupptäcker vilken rikedom och trygghet det blir när hela skriften får bidra med sina pusselbitar och färger, för att porträtera Honom som det står skrivet om från början till slutet.

Helheten behövs, helheten gäller…

Den som därför upphäver ett av dessa minsta bud och lär människorna så, han skall kallas den minste i himmelriket. Men den som håller dem och lär människorna dem, han skall kallas stor i himmelriket. -Jesus (Matt 5:19)